När jag var 19 år, direkt efter studenten åkte jag som utbytesstudent till Australien. Det var min pappas moster och morbrors Lions club som skickade mig. Jag Bodde i 2 olika värdfamiljer. En i Elanora på guldkusten och en i Lugarno, utanför Sydney. Bill och Marie White hette min Sydney-familj, ett äldre par som tog emot mig med öppna armar. Helt undeberbara! Bodde i ett vitt litet stenus, med prylar överallt. Charmigt.
När jag sedan 2002 återvände till Australien för att ha praktik innan min examen, bodde jag hos Bill och Marie även då. Deras måg fixade en plats åt mig på Oracle reklambyrå i North Sydney. Jag praktiserade där i drygt 2 månader, träffade vänner och fick känna på ett liv i Australien. Ända sedan dess har jag sagt att jag ska åka ner dit igen, hälsa på medan Bill och Marie forfarande var pigga och friska. Jag vill även ta med mig Jocke dit, visa allt jag upplevt. Vi har hållit kontakten och gamla gubben Bill och jag har mailat mycket.
I mellandagarna fick jag ett mail av Terry, Bill och Maries son, där det stod att Bill hade gått bort. Den 23e dec. Idag fick jag ett brev från Marie. Hon berättar om att Bill fick en stroke i bilen
på väg på kontroll till sjukhuset. De satt och pratade och sedan bara poff. Han hamnade i koma och gick sedan bort 7 timmar senare. Deras barn (4 st) och barnbarn hann komma dit och ta farväl. Hon saknar honom massor. Gifta i 59 år.
Det känns så sorgligt, att han inte längre finns. Att jag inte kommer få något mail igen. Att jag aldrig hann ta med min familj ner och hälsa på. Som tur är skickade vi mail till varann precis innan jul, där vi skojade lite, pratade om vädret och önskade en god jul. Jag skickade även ett julkort på vår lilla skrutta så han hann se vår stora tjej.
Man saknar inte någon på det sättet som inte funnits här, men det känns ändå tomt. Att veta att man aldrig kan träffas igen, även om man skulle vilja.
Han blev 83 år gammal. Bill White, Lugarno, Sydney.
3 kommentarer:
Så fint du skriver gumman.
Jag förstår din känsla och vet hur mycket de betydde för dig. Hoppas bara att Marie håller sig frisk och kanske att det finns en dag då ni "lilla familjen" kan åka ner o hälsa på henne o barnen. Visst vore det väl härligt. Den kontakt du haft med dem är värt så mycket som ingen kan förstå.
Godnatt o sovgott.
kram mam
Fin text Linn! Men naturligt vis tråkigt innehåll. Ibland går det fort men det är nog det de flesta önskar, att det går fort när det "tar slut". De nära och kära chockas nog och lider mest. Det gäller att ta tillvara på varenda dag man har tillsammans med dem man älskar. Ibland känns det svårt när samhället är så "stressat" som det är i dag...
Ta hand om er /Elin
Vad fint du beskriver Bill med familj. Det blir alltid en speciell känsla när det funnits någon för en... även om det varit långa avstånd mellan er.Jag kan förstå känslan. Det är tyvärr livets gång. Hoppas ni kan komma dit och träffa deras barn någon gång.
Kram Svärmor.
Skicka en kommentar