Balansgång

Jag hör från andra mammor att deras män är borta mycket. En del reser i jobbet och en del hittar på saker med vänner etc. Då tänker jag vilken tur jag har som har en man som tillbringar så mycket tid med oss. Mig och Isabel. Så mycket han kan.

Jag umgicks idag med en kompis, vars man är borta väldigt mycket, på lite blandade saker, Ofta är hon arg och irriterad för hon får ta hand om sina 2 barn själv, alltid läggning etc. På helgen t ex kan han gå ut både fredag och lördag kväll. Jag säger till henne, att det skulle jag inte tolerera. Man är ju 2 som får barn, eller hur?

På vägen hem får jag ett samtal ev en inte så glad Jocke. De på jobbet skulle ut och käka och bowla. Varför ska inte du med då? frågar jag.. - Jag vet inte... ingen lust antar jag. säger han. Men det är ju vad du behöver, ha lite skoj! Jag har själv längtat bort idag, försökt bokat med en kompis om kvällsprommis. - Hmm.. ja jag kanske ska gå då. Men jag tänker jämt att du vill ha hjälp där hemma, du som är ensam med Isabel hela dagen, får jag till svar. Men gubben. Klart du ska gå! Ha kul!

Då undrar man ju vilka signaler jag ger? Jag skulle inte vilja ha honom borta för många kvällar i veckan. För det blir ganska tufft. Men vi båda behöver ju komma bort ibland. Jocke tänker gärna på andra i första handen. Men ibland måste man tänka på sig själv. Få ny energi.