Nu sitter jag här igen med tårar i ögonen på jobbet. Jag klarar inte av att läsa om sjuka barn, folk som förlorat sitt barn eller någon annan nära. Sedan den dagen jag blev mamma är man ännu mer känslig.
Den här gången är det en ny blogg som vännen J tipsade mig om. Hennes fd arbetskamrat som förlorat sin 4 åriga son i cancer för 1 år sedan. Jag hann läsa 2 inlägg sedan grät jag. Hon har även skrivit en bok som hon berättar om på sin blogg.
J skickade en dikt till henne som hon själv fått den dagen hennes mamma somnade in.
Allt är väl
Döden är ingenting alls. Jag har bara fortsatt vidare till nästa rum. Jag är jag och Du är Du och vi ska förbli vad vi alltid varit för varandra.
Kalla mig för mitt vanliga namn, tala till mig sådär som Du alltid har gjort. Förställ inte rösten, inga påtvingade miner av högtidlighet och sorg. Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt, skratta som vi alltid gjort. Le och tänk på något, en önskning för min skull.
Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma. Uttala det som om ingenting hänt, sorglöst, utan spår av skuggor. Livet går vidare med samma innebörd som tidigare. Det går vidare.
Livet är en obruten kedja, att jag försvunnit utom synhåll innebär inte att jag försvunnit ur Era sinnen. Jag väntar på Er, under ett intervall, någonstans väldigt nära.
Allt är väl.
1 kommentar:
Ja det är tragiskt. Vi vet hur det känns... Att små bran som precis har börjat sin resa i livet ska behöva avsluta det så snart o på sådant orättvist sätt.
Man blir berörd o ledsen.
Sen måste jag säga att det var världen finaste dikt - jag ryser - Så fin o så sann - vilka ord!
Puss o Kram mamma
Skicka en kommentar